Diskussionen om det svenska bidraget till Nato-ledda insatsen i Libyen fortsätter. När vi fattade beslut i riksdgen tidigare under våren, gav vi ett tre månader långt mandat. Om några dagar löper det ut, samtidigt som vi kan konstatera att uppgiften inte är löst. Khaddafis styrkor fortsätter att skoningslöst förfölja det egna landets befolkning.
För mig är det självklart att vi ska fortsätta att medverka i insatsen eftersom vi gör skillnad. Även om jag gärna hade sett att vi också bekämpat markmål, är de spaningsuppdrag vi genomför värdefulla. Framgångsrika attackuppdrag förutsätter att man vet vad man ska träffa. Häromveckan träffade jag USA:s Nato-ambassadör som särskilt lyfte fram betydelsen av det Sverige bidrar med.
Socialdemokraternas hållning är märklig. Håkan Juholt vill dra tillbaka Jas Gripen – som är vad vi blivit ombedda att ställa upp med – och istället skicka dit marina stridskrafter. Det skulle ta lång tid att få båtarna på plats och det känns inte heller särskilt genomtänkt vad marinstridskrafter skulle fylla för syfte där.
Som media rapporterat om pågår nu förhandlingar med oppositionen om detta. Jag hoppas på en snar lösning där Sverige kan fortsätta bidra med Jas Gripen.
